I kvällens ”Nyhetsbyrån” diskuterar jag med Alexandra Pascalidou och Claes Malmberg bl a om läget i Socialdemokraterna. Men i studion i Göteborg begränsade vi oss huvudsakligen till det som skett fram till Håkan Juholts avgång, och jag hann inte ge luft åt mina tankar om det som är på väg att ske framåt.

Här kan du få veta vad du inte fick se i TV-sändningen!

För det första är det otroligt märkligt att Socialdemokraterna är så fast i sina traditioner att ledande företrädare än en gång bedyrar att de inte står till förfogande, trots att partiledarposten är tom och läget är akut. Socialdemokraterna har medvetet beslutat att inte ha någon ställföreträdare till partiledaren, vilket borde innebära att gruppen närmast under (VU i praktiken) befinner sig bara ett hjärtslag från makten och ansvaret. Har man accepterat en plats i VU borde det vara självklart att inte direkt säga nej till tanken på att kandidera till partiledarposten. Heder åt Morgan Johansson som sa just detta i Gomorron Sverige i morse.

Den förra partiledarprocessen liknade maktskiftet i en hemlig sekt. Det var slutna kontakter i hemliga rum i stället för ”social demokrati”. Och processen slutade med att en helt otillräcklig person valdes till den post som tidigare beklätts av Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson m fl. Kanske resultatet signalerar att också processen hade brister?

Nu ältar partiprofilerna i verkställande utskottet processfrågan i ständigt ajournerade möten. Och även om det nu möjligen blir en snabb process, så finns det ändå en överhängande risk att den blir sluten ännu en gång.

Också i den här fasen kommer det olika besked från olika VU-ledamöter. Talar man också om namn i dessa diskussioner, eller är det bara diskussioner om process? Vad jag förstår har beslutet om processen tydliga kopplingar till vem som kan komma i fråga som partiledare. Om processen blir riktigt snabb är det så gott som säkert att det blir någon i den lilla grupp med personer som är både erfarna och välkända (i praktiken betyder det nog att sannolikheten för att nästa partiledare är en man går upp till 80-90 procent). Jag tror att vi i så fall kan finna partiledaren i gruppen Thomas Östros, Stefan Löfven, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg.

Själv har jag svårt att förstå att partiet inte väljer en stark, senior ordförande som övergångslösning fram till nästa kongress. Jan Nygren, Jan Eliasson – ja helst Göran Persson. Men alla tycks nu vilja rekrytera direkt för minst sex år framåt, och då finns ingen plats för silverrävar.

Partisekreteraren Carin Jämtin då? Jag ser inte det ledarskapet hos henne. Omedelbart efter Håkan Juholts avgång beskrev hon situationen som oerhört allvarlig och hon var inte främmande ”för att hjälpa till” men kunde inte alls tänka sig att axla partiledarens roll, inte ens i detta prekära läge. Jag ser i medierna att en och annan vill måla upp henne som en stark ledare som växer med uppgiften, och det är möjligt att hon gör.

Men den inledande signalen från Carin Jämtin när partiet blev ledarlöst var ”inte jag”, trots att hon är den enda i partiet, vid sidan av ordföranden, som är kongressvald. Hennes auktoritet vid pressträffen i lördags var enligt min bedömning som ett slappt handslag, och hon är också en svag talare. Dessutom: har hon inte ett betydande ansvar för att de senaste tio månaderna har varit en Golgatavandring?

Det är fortfarande spännande att följa utvecklingen inom Socialdemokraterna. Men allt tal om att det är dags för en ny öppenhet i partiet tycks vara bara tal.