I dag gjorde P1:s klenod Medierna en uppföljning på ett tidigare reportage om de svenska drakarnas vana att bara ägna förstrött intresse åt att ge upprättelse till personer och verksamheter som har behandlats fel. Jag tillhörde dem som hade intervjuats av Mediernas reporter Therese Rosenvinge, och jag var kritisk mot både rättelsespalter och det pressetiska systemet - det som brukar kallas för pressens självsanering.

Här utvecklar jag något mina erfarenheter och reflexioner om rättelser och frågan om att få upprättelse.

Korrigera misstag inte lika angeläget

Den svenska journalistkåren har ett värdegrundsproblem. Att korrigera sig och ta ansvar för misstag är helt enkelt inte lika angeläget - för gruppen som helhet - som att fläska på med nya artiklar och avslöjanden. 

Den finns nog ingen enskild journalist som skulle säga att det är oviktigt att rätta sig, men när man ser de flesta mediers praktik blir det uppenbart att branschen agerar som om det var oviktigt.

Andras maktmissbruk

Många journalister ser ju som sin centrala uppgift att avslöja andras maktmissbruk och olika typer av missförhållanden. Kanske blir det ett slags underförstådd intern princip att vår journalistik givetvis inte kan innehålla misstag eller övertramp.

Rättelsespalterna har blivit mode, men blir i praktiken ofta ett skyltfönster där vi ska se vilka harmlösa fel som är publicerade. Något namn saknar accent, eller ett årtal blev fel. Och sådana fel gillar medierna att rätta så att det syns, små enskildheter som inte har någon betydelse för hur allmänheten uppfattar historien som helhet.

Men om en berättelse har varit obalanserad och försåtlig, så att jag som läsare får helt fel bild av verkligheten, då hamnar det så gott som aldrig i rättelsespalten. För då var det ju inte små obetydliga enskildheter som var fel. Bara berättelsen i sin helhet!