Jag är född i Stockholm, men familjen flyttade snart till östaden Lidingö, där jag bodde under hela min uppväxt. Min tvillingsyster Annika och jag gick till en början i samma skola, men i olika klass. Vi levde rätt olika liv i tonåren, men så småningom var vi båda i kommunikationsbranschen.

Vansinnig tur
När det var dags att välja yrkesbana vacklade jag mellan ingenjör och journalist, men till slut vann bokstäverna över ekvationer och integralkalkyler. Jag var bara 18 år när jag började på Journalisthögskolan i Stockholm 1975, och det var radiomediet som jag siktade på. Jag hade en vansinnig tur när jag fick en praktikplats på Stockholmsnytt, som var ett regionalt nyhetsprogram i P3. De fyra månaderna blev grunden för alla de följande radioåren.

Jag återkom till Stockholmsnytt och Sveriges Radio efter avslutad journalistutbildning, men regionalprogrammen lades ner 1977 till förmån för den nystartade lokalradion. Jag hade ingen chans att få jobb på Radio Stockholm då, och dessutom var jag inkallad till militärtjänstgöring. Jag ville, som många andra, komma till Värnpliktsnytt. Där skulle jag, trodde jag, både kunna utvecklas som journalist och kanske också slippa undan en och annan krävande strapats i fält.

Från grötrock till TT
Men jag hade missförstått hur jag skulle gå tillväga för att komma till de värnpliktigas tidning, och i augusti 1977 stod jag i kängor och grötrock på I1 i Kungsängen och undrade hur det hade blivit så. Men än en gång hade jag tur och fick en eftertraktad plats på Värnpliktsnytt, dock inte förrän året efter. Men turen stod mig åter bi och jag lyckades i detta läge få ett vikariat på den då mest trovärdiga radioredaktionen i landet – TT:s radioredaktion.

Jag är honom stort tack skyldig, för jag har oerhörd nytta av det han lärde mig om hur man förenklar och konkretiserar ett komplicerat budskap. Hans engagemang för placering av småord var – fascinerande. Jag blev kvar på TT till hösten 1980. Nu var jag mogen för lokalradion. På Radio Stockholm fanns flera av de radioproffs, som jag hade arbetat med under praktikterminen på regionalradion. Jag hade inte helt lätt att finna mig tillrätta på nyhetsredaktionen, som då var synnerligen präglad av de politiska strömningar som dominerade 70-talet.

I väntan på att fullgöra värnplikten blev jag en av radiolegenden Kaj Karlholms adepter. Radio Stockholm var i praktiken delad i två beståndsdelar, och jag drogs alltmer till det som kallades ”programgruppen”, vars viktigaste kännetecken var att den inte sysslade med nyheter.

Parhäst med Ulo
Det dröjde inte länge förrän Ulo Maasing och jag fann varandra. Vi ville båda göra en radio som var spontan, levande och med storstadskänsla, och Ulo hade under talrika utlandsresor samlat gott om inspiration för att skapa just denna radio. Han behövde bara en kompanjon i den processen – och jag tog gärna den platsen. Vi blev alltså parhästar, och 1983 startade vi ett dagligt program som blev en stormande succé – Sommarpuls. Det övergick på hösten till Storstadspuls, och efter radioåret 1983 var radiomediet i huvudstaden förändrat. Det kan låta skrytsamt, men detta har hundratals minnesgoda radiolyssnare försäkrat mig sedan dess (och jag påminns om succén än i dag, 25 år senare).

Jag och Ulo Maasing bredvid Nils Ferlin invid Klara kyrka 1983. Foto: Rolf Höjer

Jag stortrivdes nu på Radio Stockholm. Jag fick göra mina egna program, men med stöd och deltagande från en påhittig och energisk grupp radiokamrater. Det var, förutom Ulo, John Chrispinsson, Agneta Askelöf, Hasse Gustafsson och Lotta Johansson. Och där fanns också Pelle Törnberg och Artur Ringart, och förstås en massa andra som rörde sig i samma sfärer. De två sista åren hade jag stöd av en egen producent, Klas Engström, som i dag är en nära vän.

Trafiklegenden Sven-Roland
Sven-Roland Engström förtjänar några särskilda ord. Han brann för trafik, olyckor och brott och var i många år Mister Trafikinformation. Han kunde vara bångstyrig och egensinnig och hade svårt att förstå att något annat än hans trafikrapporter ibland kunde gå före. Hans favorituttryck var ”fara i dröjsmål”, så oavsett om jag ledde ett känsligt direktsänt samtal med en gäst så tyckte han att jag skulle strypa vårt snack snabbt som ögat för att omedelbart släppa in honom i etern. Min utmaning var att kvickt få in Sven-Roland, men på ett sätt som inte stressade vare sig lyssnare eller gästen. Det var en sport som jag hann utveckla mycket.

Sven-Roland var en stor personlighet, som betydde mycket för mig under mina åtta-nio första år i radion. 1987 hade jag lämnat Radio Stockholm, men hade en kort återkomst till stationen hösten 1994. Märkligt nog var jag på plats när Sven-Roland plötsligt dog på sin post – mellan två trafikrapporter. Jag såg honom ligga orörlig på redaktionsgolvet, jag såg läkare och ambulanspersonal lägga upp honom på båren för att i ilfart köra honom till Sabbatsbergs sjukhus. Efter drygt en timme fick en orolig redaktion det väntade budet: Sven-Roland var död. Några timmar senare ledde jag ett direktsänt minnesprogram om Sven-Roland. På redaktionen var jag numera en av veteranerna, så jag ansågs skickad att få uppdraget att skriva Sven-Rolands minnesord i det medium som vi båda älskade.